Samverkan för optimal drift av smarta byggnader: juridiska, ekonomiska och organisatoriska verktyg
Med ny digital teknik kan fler integrerade tekniska system utvecklas och implementeras i byggnader för att effektivisera drift och underhåll. Uppkopplade och smarta byggnader kan styras och följas upp över tid vilket ger bättre resursutnyttjande, bättre inomhuskomfort och värdefull information för olika analyser och utvecklandet av nya tjänster. Det finns alltså starka ekologiska, sociala och ekonomiska argument för smartare byggnader.
Bakgrund
Traditionellt hanteras samverkan i svenska byggprojekt med stöd av standardavtalen AB, ABT och ABK (Byggandets Kontraktskommitté, 2004, 2006, 2009). Dessa dokument anger åtaganden och ersättning, samt ansvar och viten. Den traditionella samverkansmodellen är främst relaterad till uppdraget samt till risk- och kostnadsfördelning mellan avtalsparterna. Modellen uppvisar dock brister när det gäller samordning mellan discipliner liksom i fråga om samordning/överlämning mellan faser (projektering, produktion och drift). På senare tid har en ny standard för affärsrelationer i samverkan (ISO 44001:2017) tagits fram. Standarden betonar bland annat betydelsen av samarbete, förtroende- och tillitsskapandekapande aktiviteter och gemensamma mål.
För att bryta upp de strukturella hinder som den traditionella modellen medför har olika aktörer testat alternativa samverkansformer. Ett exempel som beskrivs av Lind (2017) kallas vertikal integration. Vertikal integration uppstår tex när en entreprenör även agerar byggherre och därmed tar riskerna som är relaterade till nya och ännu obeprövade resursoptimerande smarta tekniska lösningar. Men, en förutsättning för vertikal integration är att de inblandade aktörerna har etablerad tillit till varandra. När tilliten finns kan entreprenören föreskriva nya integrerade tekniska lösningar förknippade med risker också inom ramen för ett mer traditionellt projektupplägg. Detta upplägg används redan idag i många svenska byggprojekt, Lind (2017) nämner bl.a. Skanska och Einar Mattsson som exempel på aktörer vilka agerar både beställare och entreprenör i samma projekt.
En av entreprenörerna i Linds (2017) studie fortsatte som ägare till fastigheten ett antal år efter färdigställande. Under den tiden justerades de nya integrerade tekniska systemen för optimal drift, och när fastigheten sedan såldes var systemen var intrimmade. Köparen av fastigheten var en långsiktig investerare som var beredd att betala mer för ett lågriskobjekt, dvs en fastighet med intrimmade tekniska system. Detta förfarande – att entreprenören själv tar byggherrerollen – beskrivs också av Holmén, Bröchner, och Mokhlesian (2017). De argumenterar för att en sk ”in-house property developer” kan vara en mekanism för att möjliggöra fler och större investeringar i innovationer.
Ett annat sätt att arbeta med vertikal integration är när beställaren tar samordningsansvar i projekteringsfasen. Denna metod användes av Einar Mattsson Projekt AB vid byggandet av plusenergibyggnader på KTH Campus Valhallavägen, projektet Kvarteret Forskningen 1. Byggherren tog då ansvaret, och därmed även risken, för samordningen mellan olika tekniska system, såsom solceller, bergvärme, värme, avloppsvärmeväxlare, ventilation etc. samt designade även sitt eget byggnadsautomationssystem. Projektörerna kunde i detta fall vara mer innovativa i sina lösningar eftersom byggherren tog ansvaret för eventuell följdproblematik av sammansatta system (Anund Vogel, 2020; Einar Mattsson, 2018). I projektet användes även en relativt ny men numera etablerad roll, nämligen BIM-samordnare. Just nya samordningsroller, som tex BIM-samordnaren, har studerats av Karrbom Gustavsson (2018). Nya samordningsroller relaterat till projekterings- och produktionsskedena tyder på att traditionella roller, organiseringsmönster och affärsmodeller inte längre uppfattas vara ändamålsenliga. Nya roller kan också tyda på att traditionella samverkansformer kräver en delvis ny laguppställning med nya/andra kompetenser för att hantera de områden som faller mellan de traditionella disciplinerna.
I en studie visar Anund Vogel et al (2016) att det tekniskt kunnandet minskar samtidigt som det ekonomiska kunnandet ökar hos många beställarorganisationer. Det indikerar att byggherrar allt oftare ser byggnader som ekonomisk investering och mer sällan som komplexa integrerade tekniska system. Samma studie beskriver även ett ökat tekniskt kunnande i konsultled, möjligen som följd av ökad teknisk komplexitet relaterat till byggnader. En möjlig slutsats är att den tekniska kunskapen om de smarta systemen – hur de utvecklas, installeras, intrimmas och driftas – saknas hos byggherrarna och att den allt oftare återfinns bland konsulterna.
Projektbeskrivning
Projektet adresserar förutsättningarna till att nå upp mål 7,9 och 11 i Agenda 2030. Mer specifikt är det fokus på beställarnas (fastighetsägarnas) hållbarhetsmål inom främst energi- och miljö genom att 1) utreda hur investeringar i, och implementering av, ny teknik som bidar till resurseffektiviseringar kan realiseras för att uppnå effekter i driften, och 2) genom resultatspridning påverka aktörer inom byggsektorn att fullt ut engagera sig i produktion av resurseffektiva byggnader.
Exempelvis kan plusenergibyggnader redan idag byggas, men de allra flesta byggnader produceras traditionellt, utan större inslag av ny teknik som väsentligen minskar energibehov och/eller miljöpåverkan. Utifrån dagens incitamentsstrukturer och regelverk är ett sådant förfarande rimligt, men inte önskvärt, och långt ifrån eftersträvansvärt om målen för Agenda 2030 ska uppnås. När potentialen med ny teknik kan realiseras i drift kommer fler beställare att kravställa ny teknik, fler projektörer kommer att föreskriva ny teknik och fler entreprenörer kommer att installera ny teknik. Då kan Boverket också föreskriva mer progressiva energi- och miljörelaterade riktlinjer för byggnader.
Anund Vogel (2020) har starkt stöd för sina argument att utmaningarna med implementering av ny teknik för en optimal drift inte i första hand handlar om tekniken utan om ekonomiska, organisatoriska och juridiska utmaningar. Det finns en omfattande internationellt publicerad forskning som bl.a svenska forskare utfört som pekar på att implementering av ny teknik inom byggandet inte i främst är teknisk, utan beror av ekonomiska, organisatoriska och juridiska processer och fenomen, Som exempel kan nämnas Linds forskning om incitament (Lind, 2017),
Kadefors forskning om kontraktsrelationer och förtroende (tex Kadefors, 1995), Erikssons forskning om partnering och samverkan (tex Eriksson, 2010; 2015), Linderoths mfl. forskning om organisatoriska nätverk (tex Linderoth, 2010; Bosch-Sitjsema et al. 2017), Karrbom Gustavssons forskning om organisatoriska gränser och nya organisatoriska roller (Karrbom Gustavsson & Gohary, 2012; Karrbom Gustavsson, 2018), Jacobssons och Linderoths forskning om incitament, förändringstryck och förutsättningar för digitalisering (Jacobsson & Linderoth, 2017; 2019). Internationellt står sig denna forskning stark, den är i allt väsentligt publicerad i internationella journaler och citeras av internationellt erkända forskare. Det är alltså internationell forskning i framkant.
Resultaten av den studie som denna ansökan avser fyller alltså en viktig roll i kunskapsutvecklingen av implementeringen av ny teknik inom bygg och fastighet, speciellt i relation till forskningen om samverkan, nya roller samt incitament och förändringstryck.
Syfte/ Mål
Projektet syftar till att undersöka rådande kontext kring ny/smart byggnadsteknik, från projektering till drift, och hur kunskap om dessa system förs vidare över fas/aktörsgränser och disciplingränser. Projektmålet är att skapa förutsättningar för optimal drift av smarta byggnader. Målet nås genom att ta fram förslag på justering av t.ex. projektprocess, affärsmodeller och avtalsformer. Effektmålet är att bidra med ny kunskap om beslutsprocesser, kunskapsprocessen och informationsflöde relaterat till ny/smart teknik, som främjar optimal drift av byggnader.
Genomförande
Projektet bygger sk kumulativ kunskap, dvs projektet bygger vidare på den kunskap som utvecklats i tidigare studier med tydlig relation till KTH Live-In-Lab och HSB Living Lab.
Medverkande forskare i genomförandet är:
Jonas Anund Vogel (JAV) (tekn. doktor i energisystem, föreståndare för KTH Live-In Lab och forsknings och utvecklingschef på Bengt Dahlgren), Tina Karrbom Gustavsson (TKG) (tekn. doktor i industriell ekonomi, professor i projektkommunikation) och Cyril Holm (CH) (jur. doktor och adjunkt i allmän rättslära). Forskargruppen kompletterar varandra gällande kunskap och erfarenhet inom byggande, fastighetsförvaltning, optimering av tex energisystem, organisering av samverkan och lagar och regelverk.
Som stöd för validering och prioritering har forskargruppen en referensgrupp. Referensgruppen träffas 4ggr/år och består av en forskare och sex näringslivspartners, samtliga nyckelpersoner med spetskompetens inom sitt område. Anna Kadefors, professor förvaltning KTH; Mikael Anjou, fristående rådgivare med bred kompetens om byggprocessen; Maria Grunditz, arkitekt med bred kunskap inom BIM och projektprocesser; Nicklas Björklund, advokat entreprenad- och konsulträtt, sitter i BKK; Emma Sarin, projektchef HSB Living Lab; Susanne Malmgren, chef studentbostäder; Andreas Karlsson, innovationsledare och teknisk samordning HSB Living Lab. Projektet har i dagsläget tre namngivna personer vilka kommer intervjuas, men fler tillkommer under projektets gång.
Genomförandet omfattar tre faser:
Fas 1 är en undersökande studie bestående av litteraturstudie, intervjustudie och fallstudie i syfte att identifiera och konkretisera utmaningar relaterat till optimal drift av smarta byggnader. Här tar vi hänsyn till tidigare utvecklad och beskriven kunskap i relation till KTH Live-In Lab, HSB Living Lab, annan internationellt publicerad kunskap, samt praktisk kunskap. Fas 1 avslutas med en skriftlig rapport på svenska som dels kommuniceras till berörda, dels ligger som grund för debattartikel och vetenskaplig artikel.
Fas 2 är en tillämpad studie där lösningar relaterat till drift av smarta byggnader som identifierats i Fas 1 föreslås. Lösningar kan vara till exempel justeringar av roller, affärsmodeller eller avtalsformer. Fas 2 avslutas med ett analysseminarium med de berörda.
Fas 3 är en kunskapsspridande fas. Denna fas, som pågår över tid, är viktig för att påverka och skapa förutsättningar för konkret utveckling och förändring. Kunskapen sprids praktiskt och vetenskapligt i olika form och kanaler.
Förväntade resultat och effekter
Projektprocesser
• Analys och diskussion kring samverkansprocesser för långsiktig nytta av kunskap från samtliga faser. T.ex. nyttjande av BIM, digitala tvillingar, från projektering till drift.
• Analys och diskussion samt eventuella förslag kring rutiner för samordnad provning.
• Nya insikter kring den kunskap som måste följa med från beställare/konsultled till drift.
• Förslag till utvecklade rutiner för överförande av kunskap mellan beställare/konsultled och drift.
Affärsmodeller
• Diskussion kring olika former av vertikal integration.
• Nyttiggörande av kunskap och information genom hela byggprocessen.
• Identifiering och dikussion kring möjliggörandet av nya tjänster och affärsmodeller kopplat till information och drift.
Avtalsformer
• Analys kring standardavtalens effekt på kunskapsöverföring mellan faser/aktörer och discipliner.
• Förslag på justering av och/eller tillägg till befintliga avtalsmodeller för möjliggörande av optimal drift.
