Hur får vi rätt innovationer?
Radonhus, flytspackel och enstegstätade fasader är klassiska exempel på misslyckade innovationer. Byggsektorn kritiseras samtidigt för låg produktivitetsutveckling. Frågan är vad som krävs för att både fler och rätt sorts innovationer ska komma ut på marknaden.
Februari 2018
Byggsektorn har genom åren både kritiserats för låg produktivitetsutveckling - låg innovationstakt - och för ett antal misslyckade innovationer. Radonhus, flytspackel och enstegstätade fasader är klassiska exempel på det senare.
Ser vi på incitamenten för olika aktörer att satsa på innovativa lösningar kan vi se uppenbara problem. Långsiktiga fastighetsutvecklare som bygger hyreshus för egen förvaltning betonar att de bara satsar på beprövad teknik. De vill inte ta de risker som en ny teknik innebär. Någon annan måste prova den först och visa att den fungerar. Men om alla tänker likadant kommer ju ingen att våga testa!
Den som bygger bostadsrätter kan å andra sidan ta för stora risker. Den mindre seriöse bostadsrättsbyggaren kan välja en ny billigare lösning och hoppas att den i alla fall håller till garantitidens slut.
Får den första gruppen styra utvecklingen så blir det för lite innovationer, men får den andra gruppen styra så blir det för mycket innovationer. En grupp som ofta varit lite mer positiv till innovationer och - på gott och ont - varit beredd att ta lite större risker, är de kommunala bostadsföretagen. I regel var det dessa företag som t ex började med att bygga energisnåla gröna byggnader.
Hur ska vi då få fler och rätt innovationer? En tänkbar väg är att ge offentlig sektor en större roll som testare av nya metoder och produkter. Vi har under senare decennier sett en utveckling där t ex regelverket fokuserar på "funktionskrav" och lämnar den tekniska utvecklingen till "marknaden". Men risken är då att vi får för lite innovationer, därför att det är för kostsamt för företaget att visa att den nya tekniken uppfyller funktionskraven. Det kan också vara så att "fel" teknik blir godkänd därför att handläggare inte kan bedöma förutsättningar för att tekniken ska fungera. Det finns vidare en risk för godtycke, där en kommun bedömer att tekniken uppfyller funktionskraven, medan en annan bedömer att den inte gör det. En väg ut ur detta är att staten tar ett större ansvar för att testa nya tekniker, och sedan är med och tar en del av risken, ifall godkända tekniker ändå visar sig leda till problem.[1]
För att kunna testa nya tekniker behövs ställen att testa på, och KTHs Live-In Lab är då ett viktigt instrument för att kunna utvärdera nya tekniker - så att fler vågar använda dom eller så att fler ser att det nog är en problematisk teknik och inte använder dom.
[1] Mer om olika sätt att skapa system som skapar rätt innovationer kan man läsa i Lena Borgs uppsats "Good and bad innovations in the housing sector - General background and a policy proposal" som kan laddas ner här
Hans Lind
professor i Fastighetsekonomi på KTH